Crow Killer,
Berättelsen om Liver-Eating Johnson

- Where do I find bear and critters worth hunting for cash money ?
- Ride to the sunset, take due left at the Rocky Mountains,

Inledningsrepliken från filmen "Jeremiah Johnson" med Robert Redford i huvudrollen från 1972, en mycket bra film om trapperlivet i Rocky Mountains under andra halvan av 1800 talet. Att filmen bygger på en verklig person och hans liv i bergen kom till min kännedom många år senare. Han hette John Johnson och kom till Rocky Mountains hösten 1843.
I filmen gestaltar Redford "Johnson" som en hårdför kall och hänsynslös indiandödare. Jakten på Crowindianer hade börjat 1847, då Crows hade skalperat och dödat Johnsons gravida indianfru. Under de följande åren förföljde han Crowstammen och påstås döda dem enbart för att äta levern. Liver-Eating Johnson eller på Crowspråk Dapiek Absaroka, Killer of Crows blev hans namn.

Han kallade Buffalo Bill vekling och skrattade åt de påstådda hjältesagorna,
Alla som beundrat Zeb Macahan förstår var originalet till den karaktären kommer ifrån.
Även om Robert Redford i filmen om Johnson gör en mycket imponerande rolltolkning, så överträffade den riktiga Johnson, Redford med sina 125 kilo och 185 i längd. Lägger man sen till den hårdhet och tuffhet som beskrivs får man en kungen av "Mountainmen".

1822 hade William Ashley, en fd armegeneral annonserat i en Missouritidning efter "Enterprising young men to trap in the Rocky Mountains all winter". Jim Bridger var en av de legendariska trappers som svarade på annonsen och fann även en av passen genom bergen.
Dessa av trappers "upptäckta" ( indianerna kände till passen sen urminnes tider) passager användes senare av de oändliga emmigrantströmmarna till Carlifonien och Oregon.

I vågen av äventyrare fanns även Johnson som kom till St: Joseph 1843. Vid den tiden var St: Joseph en liten håla, men nog en så viktig utpost mot Rocky Mountains, Var man på väg mot nordväst så tog man sig på flodbåt hit och därefter gällde det att skaffa proviant och transportdjur inför den hårda ritten upp i bergen. Joe Robidoux hette mannen som styrde det mesta i St: Joseph, han kontrollerade handeln och var känd för sitt kluriga affärssinne vilket inte allt för sällan gick ut på att lura sina kunder och kompanjoner. Det var till Joe som Johnson först kom den höstdagen 1843. Av den kände vapenmakaren Hawken i St:Louis hade Johnson fått veta att Robidoux hade 3 Hawken gevär till salu. Han ville absolut ha kaliber 50 men fick nöja sig med en 30. Johnson var ung och oerfaren i affärer, och många år senare förstod Johnson hur lurad han blivit. Hawken geväret fick han betala dubbelt för och fällorna visade sig kosta 5 gånger skäligt pris. Hur som helst fick Johnson sin revansch på Robidoux några år senare i en hästaffär.

På en gammal indianpony och en vinterutrustning till överpris gav sig Johnson följande dag iväg mot bergen. I trakterna av norra och centrala Montana hade han sina jaktmarker och det var här som legenden om Leaver- Eating Johnson för alltid kom att berättas.

Johnsons exakta födelseår har inte kunnat fastslås men man kan gissa att han var dryga 20 när han kom till St: Joseph 1843. Trots sin hårdhet och starka fysik var Johnson en greehorn i vildmarken och det följande åren var kritiska för om Johnson över huvud taget skulle klara sig. Lite av en slump fick han ganska snart kontakt med Old John Hatcher en erfaren och väl ansedd trapper. Hatcher och Johnson blev vänner livet ut och tillsammans med Del Gue och Bear Claw Chris Lapp, Bill Williams formade de ett gäng av Mountainmen som tidvis jagade tillsammans men oftast gick sina egna vägar.

Våren 1847 begav sig Johnson till Flatheadindianernas läger i Wind Riverbergen. Flatheadindianerna hade fått sitt namn av det något underliga skönhetsideál där skallen på spädbarnen lindades för att ge en hög och platt panna. Bears Head en av underhövdingarna hade året innan erbjudit Johnson sin dotter Swan som bytesvara. Swan hade fått namnet av att hennes huvud hade en normal panna. Man kan förmoda att Johnson föredrog det utseendet. Priset fastställdes efter 3 dagars långa förhandlingar till 1 gevär, två knivar och ett parti socker och salt. Det verkliga priset var ett annat, Swans släktingar hade systematiskt länsat Johnsons övriga förråd. Det var indiansed och inget Johnson kunde eller ville protestera mot.

Johnson och Swan färdades direkt till favorit tillhållet Musselshells i centrala Montana där Johnson hade byggt en väl tilltagen timmerstuga. På vårvintern gav sig Jonson iväg på Bäver och Minkjakt. Det skulle visa vara sista gången han såg henne i livet. Någon gång under Johnsons bortavaro hade ett gäng unga Crows smygits sig på Swan och brutalt mördat henne samt stulit det mesta av deras ägodelar. Denna illgärning var något som Crownationen skulle få betala dyrt för de kommande åren. När Johnson fann sin gravida fru ijälslagen och sitt hem plundrat svor han en hämnd som skulle vara i många år och kosta Crownationen många av sina tappraste krigare.

Året därpå började man finna döda crows skalperade och stympade enligt ett visst mönster där levern var utskuren. Ryktet att Johnson låg bakom dessa indianers död spreds snabbt legenden Liver-Eating Johnson var skapad. Crows var som många andra indianstammar i västern mycket stolta och ärelystna. Stammens storhet bestämdes av hur mäktiga fiender man hade. Johnson hade varit chanslös om man skickat ett warparty mot honom. Istället så kom de en och en, och i en sån fight visade sig Johnson vara överlägsen sina motståndare.

Johnson fortsatte sitt liv som trapper och Mountainman och hans storhet som jägare och överlevnadskonstnär bland krigiska indianer ökade för varje år. Till och med många vita var rädda för att konfrontera honom eller ställa känsliga frågor om den påstådda vendettan mot Crowstammen. Till slut i början på 1870 talet hade Johnson fått nog av att döda och stympa Crowindianer, han sökte sig till hövding Grey Bear som hade sitt läger där Judithfloden mynnar ut i Missouri. Crowhövdingen verkade överraskad men lättad över Johnsons plötsliga försoning. De båda krigarna vilka på sitt sätt hade gjort stora förluster förenades i en pakt vilken skulle vara resten av Johnsons liv. De följande åren tillbringade Johnson mycket tillsammans med sina "släktingar" Flatheads. Han blev till och med utnämnd till "den vita Shoshonehövdingen". Det gällde att hålla tungan rätt i mun i kontakterna med de olika stammarna som ständigt var i luven på varandra.

En efter en av Johnson trappervänner försvann på senare delen av 1880 talet. Han var med om att begrava de flesta av dem som nästan alla gick en dramatiskt död till mötes. Livet i bergen var mycket hårt och förr eller senare råkade man ut för en förlupen kula eller rånmördades av någon desperat lycksökare. Johnson själv klarade sig dock från detta och sluta sina dagar på Old Soldiers home i Los Angeles den 21 Januari 1900. Han ligger begravd på San Juan Hill kyrkogården. Den enkla stenen bär inskriptionen......

"JNO. JOHNSTON
CO.H
2 ND COLO.CAV"

Copyright © HMCC 2002