Pälshandeln i Nordamerika började i mitten på 1500-talet som en byteshandel mellan Fransmännen och indianstammarna på Atlantkusten. Jakten och handeln med skinn blomstrade men snart decimerades de pälsbärande djuren längs kustområdena. Detta tvingade handlarna att på naturliga vattenvägar flytta inåt landet i jakt på nya skinn.
1670 gav Charles II av England en del utvalda Engelsmän exklusiva rättigheter att utnyttja Hudson Bay viken som handelsväg. Handelsstationer och fort upprättades längs stränderna vilka kunde nås direkt från Europa av oceangående fartyg. Från dessa inlandsdepoter kunde Hudsons Bay Company utöva en lukrativ handel med indianerna i området.
Under tiden etablerade Franscanadensarna en vattenväg längs St: Lawrencefloden vilka ledde till rika pälsbärande marker bortom Stora Sjöarna. Från Montreal kunde Fransmännen paddla lätta näverkanoter uppför Ottawa River, över Lake Nipissing nerför French River till Georgian Bay på Lake Huron och sen genom Sault St: Marie till Lake Superior. Efter att ha paddlat och burit över 1000 Miles kom man fram till västra stranden av Lake Superior. Härifrån kunde man välja 3 olika floder till Nordvästlandet. St: Louis River, Kaministiqua och Pigeon River.
Av de tre floderna var Pigeon River den dominerande, över vilken Franska och Brittiska och senare Canadensiska traders färdades. Längs varje större vattendrag och sjö i denna region anlades handelsstationer och fort. Till dessa stationer vilka förseddes med filtar, tyg och järnvaror från England, pärlor från Italien, konjak från Frankrike, och Rom från VästIndien kom Indianer från många stammar för att byta sin fångst av skinn.
Varje vår när sjöar och älvar var isfria packades och pressades skinnbuntarna från vinterns fångst och lastades i "Canot du Nord" 8 meters näverkanoter för transport till Grand Portage.
Samtidigt som skinnbuntarna färdades från Nordvästlandet mot Grand Portage packades handelsvaror i Montreal i 90 pounds pieces (45 kg ) och lades i 12 meters "Montrealcanoter" med destination " The great carrying place" Grand Portage. Efter veckor av hårt slit i vildmarken möttes de olika kanotbrigaderna vid Grand portage, "Winterers" från Nordvästlandet, och "Porkeaters" från Montreal för ett årligt Rendezvous. När säsongens handel var avslutad återvände männen från Montreal hem österut och "The Winterers" styrde sina kanoter mot sina respektive utposter i Nordvästlandet.
The great carrying place användes liksom de flesta kända Portager först av Indianer, vilka letade den närmaste och naturligaste vägen förbi forsar och vattenfall. Grand Portage var väl känt av indianerna i området.
När Europerna började exploatera inlandets vattenvägar under mitten av 1500-talet, var det många Fransmän som utforskade Lake Superiors norra stränder. Den förste av dessa Fransmänsom dokumenterat användandet av Grand Portage var Sieur de la Verendrye 1731.
La Verendrye ägnade 10 år i letandet efter "Västerhavet" i områdena norr om Lake Superior, meningen var att hitta en kortare väg till Kina.
Ryktet om den stora portagen spreds allteftersom fler och fler traders använde rutten på väg in i Canadas nordvästland. Under denna tidiga period anlades förmodligen ett fort på stranden varifrån varor bars över till Pigeon River.
1754 bröt ett krig ut mellan ärkerivalerna England och Frankrike vilket stoppade all handel vid Lake Superior. De franska styrkorna tvingades till kapitulation 1759 och 1760 och Canada hamnade under Engelskt styre. Engelska och Canadensiska handlare återvände till områdena runt de Stora Sjöarna rustade att ta upp den av Fransmännen övergivna pälshandeln. Den förste anlände Grand Portage 1762 under militär eskort. De följande 40 åren blev Grand Portage centrum för handeln mellan Nordvästterritoriet och Östkusten samt övriga Världen.
Under senare delen av 1770 ökade trafiken över Grand Portage markant. Varor från 60 kanoter bars över portagen 1774. Handeln sköttes vid denna tid av många enmans- eller mindre bolag, som alla konkurerade hårt med varandra.
Alexander Henry, en av de tidigaste brittiska handelsmännen, beskrev 1775 pälshandlarna för att vara " i ett stadium av ömsesidig fientlighet" där var och en såg efter sitt, på ett sätt som drabbade grannsämjan.
Detta fruktansvärda konkurrensläge och rivalitet blev så uppenbar att många av de mer framsynta handlarna började bilda kompanjonskap. Det var under denna tid som North West Company bildades.
NWC bildades på 1770-talet, med ledare som Benjamin och Joseph Frobisher, Simon McTavish, James och John Mc Gill. Bolaget blev snabbt ett av de ledande inom pälshandelsindustrin. NWC med sitt huvudkvarter i Montreal kom att dominera de första 20 åren på 1800-talet i de områden som inte Hudsons Bay rådde. Ambition, genialitet, och förutseende av de sk. "Norwesters" utökade NWC:s handelsgränser från St: Lawrencedeltat i öst till Ishavet i norr (Nordväst om Hudson Bay) och Stilla Havet i väster. År efter år färdades män från NWC djupare och djupare in i landet sökande efter jungfruliga jaktmarker.
En av dem var David Thomson en Engelsman som började som 14 -årig lärling hos Hudsons Baybolaget. 1797 gick han med i NWC som delägare och blev där ansvarig för uppförandet av kartor över nya områden. Han utforskade och uppförde kartor över nästan 2 miljoner kvadrat miles i Canada. I dessa områden uppförde NWC otaliga fort och handelstationer. Expansionen av North West Company blev en avgörande faktor i Canadas anspråk på de nordvästra delarna av Nordamerika.
Simon McTavish var den drivande kraften i NWC. Han kom som en ung man till Canada 1770 utan varken pengar eller arbete. Under sin livstid skapade han ett imperium som sträckte sig från Montreal till Klippiga bergen och upp till Ishavet. Innan han dog 1804 hade han tjänat stor pengar på sina affärer i NWC och han blev Minnesotas förste Miljonär.
Det var vid Grand Portage som NWC byggde sitt inlands högkvarter och där höll "Norwesters" sitt sommar Rendezvous. Varje juli och augusti levde Grand Portage upp när Voyageurer kom med fullastade kanoter från Nordvästlandet och Montreal. Här höll också NWC sitt årliga styrelsemöte. Man diskusterade konkurrenter och även privilegierna av kompanjonskap samt nästa års policy.
Här erhöll också alla bolagets anställda, ibland över 1000 st sin årslön.
Alla dessa i bolagets tjänst, agenter, "winterers" tolkar, guider, och voyageurer. Det var Voyageurerna som var bolagets "bönder". Deras umbäranden med paddling och långa portager med tunga laster över långa distanser var av heroiska mått. En författare beskrev dem som "korta, satta, starka, aktiva och med en aldrig sinande kraft". Klädseln kunde vara tex , hjortskinnsleggins, skjorta, moccasiner en färgrik sash, och en röd yllemössa. Hur lång och arbetsam dagen än hade varit så kunde voyageurerna snabbt återfå krafterna med en pipa, sång och dans samt ett par muggar rom.
NWC lyckades inte behålla monopolet på handeln över Grand Portage. Konkurrenter stack upp ideligen med viss framgång och köptes upp av NWC. XY Company var en sådan konkurrent som höll en station vid Grand Portage och Fort Charlotte mellan 1797 - 1804.
Runt 1800 var de bästa åren över för handeln vid Grand Portage. Amerika ville att alla varor som transporterades över Grand Portage skulle beläggas med skatt. Detta kunde man göra eftersom man hävdade att Grand Portage nu låg på Amerikansk mark efter frihetskriget mot England. Denna nya beskattning av varor samt osäkerheten om gränsdragningen fick NWC att flytta sin station 30 miles nordost till Kaministiqua flodens mynning vilken låg på Engelsk mark.
1803 var den nya stationen klar och NWC tog ett sista farväl av Grand Portage. Den nya stationen fick namnet Fort Kaministiqua, men ändrades senare till Fort William efter direktör William McGillivray.
Tystnaden las sig över Grand Portage, ljudet av Voyageurers fotsteg hördes ej mer vid "The Great carrying place" . Vissa försök gjordes för att återuppta betydelsen av GrandPortage-Pigeon River leden , men ingen lyckades. I mitten på 1840-talet övergavs Grand Portage.
Idag är både Grand Portage och Fort William nästan helt rekonstruerade. De gamla handelstationerna är öppna dagligen för turister som vill lära sig mer om den fascinerande Amerikanska pälshandeln.
Copyright © HMCC 2002