Tar man tåget "the Canadian" från Montreal västerut
och färdas så där en 75 mil, så kommer man till en liten by mitt i Ontario som
heter Biscotasing.
Vad i hela världen skall man nu göra här ? tänker man.
Till och med konduktören frågar två gånger om vi verkligen ska stiga av i Biscotasing.
Tåget bromsar in och vi kliver av. Konduktören frågar ändå en sista gång om
detta är rätt, och om vi har någonstans att ta vägen ? Vi lugnar honom och talar
om att vi tänker hyra kanot och paddla nerför Missisaugi river, han ser fortfarande
undrande ut när vi säger hej och tåget rullar iväg. 3 dagar senare har det nått
fram till Vancouver på sin resa tvärs över Canada.
Här står vi nu i Bisco, ett litet samhälle som har ca: 50 invånare. Alldeles
intill järnvägen ligger handelsboden, och en telefonkiosk, det bildar "centrum"
lite längre fram ligger sjön med uppläggningsplatsen. En smal grusväg slingrar
sig upp genom skogen, det är förbindelsen till närmaste highway. Vägen är ganska
ny får vi höra, innan dess var järnvägen den enda möjligheten att ta sig hit.
Vi går in i handelsboden, och träffar där Richard. Med hans
hjälp har vi snart skaffat fram det mesta som vi kan tänkas behöva. När vi talar
om att vi tänker paddla nerför Missisaugi river, så ler han glatt och ber oss
glömma den turen, vattennivån är "two feet under"och det betyder dubbelt
så många bärningar och ett spräckt tidsschema. Vi får då snabbt kasta in plan
2, och ta en lite annorlunda väg undvikande lågvattnet.
Vi hade hoppats hitta en gammal träkanot, men de vi finner visar sig mer tidsenliga
än sjödugliga.
"Dessa två ska jag göra i ordning" säger Richard. Det blir nog väldigt
fina tänker vi för vintern är lång här och fritidsnöjena begränsade. Istället
packar vi utrustningen i en modern 16 fots aluminiumburk, säkert återvinningsbar.
Vi kollar grejorna en sista gång, de vi inte har nu, det kan man glömma för
en tid framåt.
Richard önskar god tur, och försäkrar att "you´ll meet nobody out there"
Det låter bra tänker vi och skjuter ut kanoten. Med de orden och ett sakta strilande
regn börjar vår färd i Land of Grey Owl.
Grey Owl eller Archie Belaney som han egentligen hette var född
i Hastings i England 1888. Kom till Canada, Toronto 1906 där han stannade och
arbetade ett tag. Men Nordlandet lockade och redan samma vår så begav han sig
norrut till Cobalt, där en stor silverfyndighet just upptäckts. Archie kom dock
aldrig till Cobalt eftersom besparingarna inte räckte till en biljett ända fram.
I Temagami tvingades han gå av tåget och vandra längs rälsen.
En trapper vid namn Bill Guppy fann en utmattad man raglande längs järnvägen.
Bill tog hand om Archie och de båda slog följe. Nu fick Archie lära sig vildmarkslivets
grunder både av trappers och traktens indianer. Archie lärde sig snabbt och
antog snart sina röda bröders livsstil. Tog värvning vid första världskrigets
utbrott, sårades, kom till England igen, men så snart han återfått styrkan återvände
han till sitt älskade Canada.
1925 träffade han Anahareo en ung indianflicka. Hon blev hans
stora kärlek. Tillsammans levde de på trapping några år. På somrarna jobbade
Archie som brandvakt för skogsbolagen, många gånger just här i Bisco.
I slutet av 20-talet började Archie få nog av Trapping och det meningslösa dödandet
för pälsverken. Vändningen kom snabbt. Anahareo hade tagit hand om två veckogamla
bäverungar, som förlorat sin mor i en av Archies bäversaxar. Ungarna överlevde,
och ändrade både Archies och Anahareos liv. Archies intresse för bävrarnas uppväxt
nådde inga gränser. Efter detta lade han saxarna på hyllan för gott. Åren med
bävrarna resulterade i flera böcker, han började också berätta om sina äventyr
som trapper och medlem i kanotbrigaderna. Bokskrivandet blev succe´ och först
nu så började han alltmer kalla sig Grey Owl. Han påstod sig vara halvblod.
Fadern var Skotte och modern Apacheindian. Nu följde år med resor och föredrag
även till England där han blev presenterad för kungaparet. Sitt hem hade han
också flyttat långt västerut till Riding Mountain National Park, långt från
Ontarios skogar. En vacklande hälsa och det kringflackande livet blev till slut
"the journeys end" för en av Canadas stora personligheter. Grey Owl
dog 1938 endast 50 år gammal.
Vi har snart lämnat viken, och Bisco syns bara lite svagt mellan
träden. Det regnar fortfarande lite men himlen spår om bättre väder. Färden
går över sjöar och genom sund. Landskapet är väl kuperat med ibland lodräta
klippor som sticker upp ur vattnet. Skogen växer tät på båda sidor, och ibland
kan man se en sida med barrskog (tall, gran, spruce, cedar) och den andra sidan
med lövskog (björk, asp,vide). Lågvattnet syns också väldigt tydligt.
Dagen närmar sig sitt slut, vi har hört Islommens vackra rop i nästan varje
sjö, den verkar väldigt vanlig här. Lommen är en skicklig fiskare, och kan stanna
under vattnet upptill 3 minuter. På land rör den sig desto sämre, den ser nästan
ut att krypa fram. Det är en underbar högsommarkväll och skogens ljud ligger
som en tyst bakgrundsmusik. Ögonlocken känns tunga och axlar och händer ömmar
lite efter en hel dags paddling. Om man blundar och tänker tillbaka kan man
nästan höra paddeltagen från kanotbrigaderna som gick förbi här. I morgon tänker
jag ta sovmorgon. Det berättas just en historia om att sova på morgonen, från
denna trakt. I en brigad där Grey Owl och hans vän Red färdades hade man en
mycket hård ledare framförallt när det gällde att stiga upp på morgonen. Ledaren
hade förbjudit sina mannar att ha ljus med sig, för då satt de uppe längre på
kvällarna, och man kom aldrig iväg nästa dag. En dag när innehållet i Reds ryggsäck
råkade falla ur, och däribland ett paket ljus blev ledaren ursinnig vid blicken
av ljusen. Red som började få nog av sin chefs påhitt svarade rappt " det
är för att se när vi stiger upp på morgonen " Ja det var nog tufft många
gånger på brigaderna, långa dagar och tunga bördor, ibland mer än sin egen vikt.
Färden går vidare i strålande solsken, vi njuter av varje paddeltag. Visst är skogen grön och vattnet blått som hemma, men det var ju här det började, indianer, näverkanoter, den oändliga vildmarken. Allt bildande den romantiska friheten. Vi bär och släpar över portager som ibland är svåra att hitta och otroligt snåriga. För att inte tala om de flygande plågoandarna. Bromsar och knott på dagen, mygg på natten. Bäver ser vi överallt, och fågellivet är rikt. Som vanligt förbannar man sina dåliga ornitologiska kunskaper, och gissar vråk vid rovfågel, och gräsand när något kommer simmande. Fiske lyckan är det inget fel på, snart ligger ett par gäddor i kanoten. Den Canadensiska urbergsskölden skär igenom nästan hela Ontario.Det är just i detta shieldcountry som idealiska förutsättningar skapats för kanoting. Urberget är ungefär lika gammalt som vårt svenska. Högsta punkten ligger någonstans kring 250 öh.
Skogen står mäktig och tät överallt och man förstår vilken förödelse
en skogsbrand skulle kunna göra här. Varje sommar härjar väldiga skogsbränder
i Canada, de flesta orsakas av åsknedslag, men ca 40 % beror på människans slarv
med elden. Skogsbolagen har också tagit sin del. Otroliga mängder timmer höggs
i Ontario i början av seklet. En kväll när vi som vanligt sitter och fiskar
efter maten får vi se bävrarna börja leka med varandra. De simmar och dyker
tar tag i varandra, och slår med svansarna. Bäverstammen verkar hållas i fin
trim av jägarna här för vi har inte sett några bäverhyggen som man ibland ser
i Sverige.
Dagarna går och till slut ser vi byn igen där borta. Vi har haft det fantastiskt,
Richard bjuder på öl och vi sitter och pratar om våra upplevelser. Solen bränner
fortfarande i våra redan brända ansikten Några indiangrabbar leker med sin hund,
och långt i fjärran hörs ett godståg tuta. Tiden verkar stå still, kanske för
att Bisco lever på minnen- minnen från de dagar då det utgjorde en viktig upplagsplats,
från vilken Hudson´s Bay kompaniet utrustade och provianterade sina pälsjägarfaktorier,
hundratals km inåt landet.
Till slut några ord från Grey Owl, en av Canadas första naturvårdare,
hur han såg situationen redan 1936.
"Vildmarken borde ej längre betraktas som en tummelplats för vandaler eller
som fyndplats för rika skatter att hänsynslöst utnyttjas till personlig fördel
för ett fåtal. Den får heller inte utplundras av första bäste som råkar bege
sig dit. Människan bör tränga in i de stora skogarna inte med erövrarns eller
jägarens hänsynlösa fanatism eller i något slags översittande, utan med samma
respekt eller rent av vördnad varmed vi träder över tröskeln till ett av byggnadshistoriens
gamla mästerverk."
Mats Rehnström 1982
Epilog
Direkt efter dödsbudet 1938 när Grey Owl dog endast 50 år gammal, så spreds
ryktet att Grey Owls riktiga identitet var Archie Belaney, engelsk född i Hastings
1888. Nyheten slog ned som en bomb i hela västvärlden och skapade stora rubriker
i världens tidningar. Till en början så kände många sig lurade och besvikna
över att han hade lyckats lura en hel värld, men vartefter åren gick så erhöll
Grey Owl full upprättelse och framstår idag som en av Canadas bästa naturskildrare
och många menar att det var Grey Owl som räddade bäverstammen från att utrotas
i Canada. Anahareo och Archie fick 1934 en dotter tillsammans med namnet Dawn,
Anahareo eller Gertrude gifte sedemera om sig med en svensk Greve Moltke. En
annorlunda familj var man, där Archie reste kors och tvärs över England och
Anahareo var faktiskt inte sämre hon utan gjorde sina expeditioner till guldfälten
i norr. Sitt hus delade man med en Bäver, vilken kunde simma ifrån sjön rätt
inunder stugan till ett av rummen. Idag vilar de tillsammans vid Lake Ajawaan,
Saskatchewan.
Litteratur: av Archie Belaney – Grey Owl
Pilgrims of the Wild ( även utgiven på svenska, Min vän bävern 1934)
Sajo and the Beaverpeople( Barn och Bävrar )
The men of the last frontier ( Det övergivna blockhuset)
Litteratur: av Gertrude Moltke-Anahareo
Devil in Deerskin ( självbiografi om sitt liv med Grey Owl)
Film:
Grey Owl, 1999
Med bla Pierce Brosnan (James Bond) i huvudrollen
Copyright © HMCC 2002