av Harry Macfie
"Under min mångåriga vistelse i Kanada, Brittiska Columbia och Alaska
har jag haft rikliga tillfällen till jakt på det storvildt som finnes där, såsom
älg, ren björn, puma och varg, men jag tror att den björnjakt som jag här nedan
tänker beskrifva, var den farligaste och kanske min äfventyrligaste jakt.
Jakten ägde rum nära gränslinien mellan Ontario och Manitoba ungefär 98 eng
mil från den lilla staden Rat Portage, nu kallad Kenara. Jag och min kamrat
Leonard Holst hade gjort en del inmutningar af guldbärande kvartsfyndigheter
vid en liten insjö, Star Lake, som vi höllo på att undersöka, och hade byggt
vårt lilla blockhus nere vid stranden af insjön i den djupa skogen. Till närmaste
grannar hade vi en indianfamilj, boende vid en annan insjö, Falcon Lake, på
cirka 10 eng mils afstånd.
Våren 1901 kom tidigt efter en mycket snöig och kall vinter, och i början af
april voro stora fläckar fria från snön. Mest uppe på höjderna. Vi hade en del
saxar ute hela vintern för fångst af räf, mink och mård och nere vid en liten
insjö som vi kallade Mud Lake, hade vi sex stycken bäfversaxar placerade i hopp
om att fånga en del af de bäfvrar, som där hade en koloni.
En dag tog jag min ränsel på ryggen och min winchestereffla, en 44x50 och gick
bort till nämnda sjö för att se efter bäfversaxarna. Snön hade smält fort de
sista dagarna emedan de ej i den lösa krama snön förmådde hålla mig uppe. Jag
höll mig på åsarna där snön på stora fläckar var borta. Framkommen till Mud
Lake, fann jag en bäfver i en af saxarna. Jag vittjade de andra, men som de
voro orörda, lät jag dem stå kvar. Det var nu långt lidet på eftermiddagen och
jag beslöt mig för att gå en genare väg hem.
Kommen upp i en dalsänka, i hvars botten rann en å ner till Mud Lake, kom jag
plötsligt på björnspår af ovanlig storlek i den krama snön. Jag beslöt mig för
att följa spåren och om möjligt skjuta björnen. Björnspåren ledde upp för strömmen
och det syntes hur nalle här och där gått fram till åkanten och äfven ut på
kullblåst träd som låg öfver strömmen, troligtvis för att se efter fisk. Han
var nog hungrig nu på vårsidan. Jag gjorde ring på ring i förhoppning att till
slut ha honom inom ringen, men han var ständigt före.
Det började nu att skymma och jag var just beredd på att öfverge jaktplanen,
när jag nedanför ett berg fann att björnen gått in i en grotta, formad af en
del stora stenblock. Det var nu så mörkt, att tanken på att få ett skott på
björnen förföll. Fanns sålunda ingen annan råd än att invänta morgondagen, i
förhoppning att björnen skulle stanna inne under natten vände jag om och slog
läger ungefär en engelsk mil från grottan. Med min yxa högg jag snart ned en
del grankvistar att sitta på och släpade fram bränsle och snart hade jag mitt
läger i ordning. Detta var ej min första natt vid lägerelden, men natten föreföll
ovanligt lång och kall. Äntligen började stjärnorna i öster att blekna och himmelen
att öfvergå till purpur och rödt.
Jag bröt upp och kröp försiktigt fram till grottan: inga utspår, således var
han ännu inne. Omkring 50 meter från hålet i berget låg en stor kullfallen fura
och bakom den kröp jag ned för att invänta björnen.
Ännu var det så mörkt att jag knappast kunde urskilja den mörka öppningen bland
de mossbeklädda stenblocken. Till slut ljusnar det här och där i hålet står
björnen med hufvudet och den väldiga bogen rakt emot mig, sakta svängandes hufvudet
af och an. Jag ångrade då att jag ej fyllt hela refflans magasin med patroner:
det rymde 15, nu hade jag bara 7. Jag ville ej skjuta på honom från sidan. Till
slut kommer han ut och reser sig upp på bakbenen och med ena ramen rifver han
ned mossan från klippblocket vid sidan. Han vänder hufvudet något från mig.
Jag höll vid öronroten och winchesterns arga smäll dånar bland bergen.
Björnen gjorde ett hopp mot mig och stannade. Kulan hade endast tangerat den
hårda skallen, blodet rann ned på snön. Ett ögonblick stod han så och såg på
mig, så kom han i väldiga hopp rakt emot mig. Min repeterreffla small skott
på skott och kulorna slogo sitt dofva ljud emot hans väldiga bringa. Jag räknade
skotten fast de kommo tätt. Blodet forsade ur näsborrarna när han rytande och
frustande hoppade fram. Nu hade jag skjutit 4, 5 skott, han var vid furan, intet
syntes kunna hejda honom. Han reser sig på bakbenen på andra sidan stammen och
hans bloddrypande gap och väldiga ramar hänga rakt öfver mig. Då sköt jag mitt
sjätte skott rakt upp genom hans underkäk och han tumlade ned bredvid mig med
halfva kroppen på min sida af furan. Snabbt sprang jag bakom ett träd bredvid
och siktade på det stora hufvudet med mitt sista skott, men han rörde sig ej
mer, endast några ryckningar och så var det slut. Alla mina kulor hade träffat.
Den första ungefär 4 tum för högt för att göra nödig verkan. Björnen som tillhörde
den bruna varieteten af Nordamerikas fruktade klippbjörnar (Ursus horribilis)
var en gammal hanne af ovanlig storlek och med mycket slitna tänder.
Jag skyndade mig hem för att få min kamrat till hjälp att flå björnen och mötte
Holst nära vid Star Lake på väg att leta efter mig. Vi togo vår lilla indianhäst
Bett med packsadel med för att forsla hem björnskinnet. Han kände lukten af
björnen på en half mils avstånd och vi hade all möda att få fram honom. När
björnen var flådd kunde vi ej få skinnet på pack-sadeln utan måste slå ikull
hästen på mossan och surra fast skinnet. Men jag tror aldrig jag sett ett djur
visa en sådan rädsla som vår stackars indianponny."
Canada 1901
Harry Macfie