Louis Riel

av Mats Rehnström

Alla som läst Macfie's "Lägereldar längesedan" kommer säkert ihåg historien om Den gamle Trappern vid Cormorant Lake. Ben, som han hette, jagade i sin ungdom en ond man vid namn Louis Riel vilken hade dödat Bens familj samt kidnappat hans ungdoms kärlek. Det hela var en spännande historia med sedvanligt Macfies sätt att berätta, hur det hela slutade ? jag i boken så påstods att Louis hängdes i Regina och att Ben slutligen fick sin efterlängtade hämnd. Men hur var det egentligen ? var Louis Riel den onde man som Macfie beskriver eller vad det kanske dåtidens syn på en icke renrasig frihetskämpes desperata kamp för sitt folk.

HBC släpper kontrollen

1869 överläts styrningen av Nordväst territoriet till Parlamentet i östra Canada. De franska Mestiserna uppfattade detta som mycket olyckligt eftersom de styrande satt långt borta och tycktes ta beslut vilket gynnade människor i de östra delarna av Canada. Louis Riel var vid denna tid 25 år, och klev nu fram som en av ledarna för Mestiserna.
Det här var en tid som så många gånger förut, då de flesta vita uppfattade sitt sätt att leva som "Civiliserat".
Tyvärr så stämde det dåligt med Mestisernas, ett halvnomadiskt folk som levde som indianerna, jagade buffel, flyttade med årstiderna och ansågs därför "mindre civiliserade"

Mestiserna i Canada var ett unikt folkslag vilka hade sitt ursprung ca 200 år tidigare. Vita Pälsjägare, både franska och engelska gifte sig med indianska kvinnor och barnen blev halvblod vilka fick lära sig både den röde och vite mannens sätt att leva. Under åren bildade dessa en egen kultur vilken kom att kallas Mestiser.
Den så högt värderade buffeln vilken jagades hårt både av Vita, indianer och Mestiser började minska i antal. Detta drabbade Mestiserna särskilt hårt eftersom man varken ansågs vit eller indian. Många tvingades att hitta nya sätt att försörja sig och jordbruk var ett av dem.

Thomas Scott incidenten

Louis Riel började vid denna tid organisera ett eget parlament för Mestiserna. Han skrev ner något som han kallade "List of Rights"och skickade till Canadensiska parlamentet.
Snart uppstod ett problem som fick Louis att begå ett avgörande misstag i sitt liv.
En vit upprorsmakare vid namn Thomas Scott hade fängslats för rasistiska uttalanden och vapenhot mot Mestiser. 
I fängelset fortsatte Scott att trakassera och hota sina vakter. Han ställdes inför en lokal domstol och dömdes till döden.

Riel kunde ha hävt dödsdomen men ville statuera ett exempel för Canadensiska parlamentet samt återställa ordning bland nybyggarna. Thomas Scott arkebuserades av Mestiserna, vilket skapade stora rubriker i det engelska Canada mot den katolska kyrkan samt det franska Canada. Samarbetet mellan det franska och engelska Canada försvann i och med Thomas Scott incidenten.

Men Canadensiska parlamentet svarade överaskande, det accepterade Mestisernas "List of Rights" och skapade också en ny provins av Red River området som kom att kallas Manitoba. Riel och hans Mestiser hade vunnit en tillfällig seger, för samtidigt skickade Parlamentet i Ottawa 1200 soldater till Manitoba. Riel fick snart veta att många av soldaterna var hämndlystna för avrättningen av Thomas Scott och bara närvaron av dem var en provocerande faktor vilken skulle leda till flera strider. Riel fruktade för sitt liv och flydde till USA där han senare gifte sig och verkade som skollärare en tid. Under tiden anlände fler vita nybyggare till Manitoba och Mestisernas livstil ansågs udda och många flyttade därför längre västerut. Många slog sig ner i Batoche. Ett litet samhälle i Norra Saskatchewan, men friden skulle inte vara länge.

Riel och Dumont, två ledare

Många år senare 1884 när järnvägen byggdes tvärs över Canada befarade Mestiserna att de vita åter skulle invadera landet pga järnvägen. Efter ett möte i Batoche kom man fram till att Mestiserna behövde en ny stark ledare. Gabriel Dumont var en tänkbar kandidat, men han kunde varken läsa eller skriva och Dumont hade haft föga framgång i parlamentet. Här behövdes en som kunde läsa och skriva både franska och engelska, en som kunde påverka parlamentet, och som kunde få stöd bland alla folk i Nordväst. De behövde en bildad man, självklart valde man en skollärare. Gabriel Dumont skickades till USA för att hämta en Louis Riel skolläraren. För Riel hade de senaste 15 åren varit hårda. När Dumont fann honom 1884 hade han även tillbringat 2 år på mentalsjukhus.

Riel, som nu var gift och hade två små barn, gick med på att åter hjälpa sina Mestiser. När han kom till Batoche möttes han av 60 beridna Mestiser som sjöng hans lovsång och såg framemot en ny väpnad kamp. Men Riel ville undvika våld. Han åkte runt och talade med franska och engelska Mestissamhällen, och lyckades få deras stöd. Riel blev snabbt åter populär, och började även skicka nya motioner till Parlamentet.
Men åter fick Riel problem med sitt heta temprament. Våldsamma religiösa gräl uppstod med Katolska kyrkan där Riel hävdade att han fick sina anvisningar direkt från Gud. Han hotade också att någon gång i framtiden göra stora förändringar inom kyrkan. Detta störde många och Riel tappade nu sitt nyvunna stöd. Parlamentet svarade på Riels motioner att man skulle se över Mestisernas situation men inte när och det hela rann uti sanden.

Väpnad kamp

Nu började många Mestiser tappa tålamodet och tala om krig. Det påstods att staten skickat 500 soldater för att arrestera Riel, vilket förmodligen inte stämde, men Mestiserna vågade inte chansa och började ta rusta för krig. I detta nu bildades en egen Mestis arme och man valde tom sitt eget parlament. Riel själv kämpade med sin ibland vacklande mentala hälsa. Ibland fruktansvärt militant, ibland undfallande med vilja att sluta fred med Ottawa.
Riel skrev ett nytt brev till North West Mounted Police med löfte om att krig kunde undvikas om man gav upp sitt fort och kapitulerade, annars skulle man starta ett utrotningskrig mot de vita.

Polisen svarade helt kallt, att om man bara gav upp sina ledare så skulle resten av Mestiserna få gå ifred, och inget mer skulle hända dem. Stämningen var mycket pressad och båda sidor använde budbärare där ingen ville ge sig. I detta läge backade de engelska Mestiserna ur och Riels anhängare befann sig plötsligt ensam med ett antal indianer från närliggande reservat.

Striden som följde kallas i historieböckerna för "Battle of Duck Lake" och blev en seger för Mestiserna.
Konflikten trappades upp ytterliggare och myndigheterna fruktade att alla Mestiser och indianer i västra Canada skulle starta ett krig mot de vita engelska Canada.
3300 soldater från Östra Canada och 2000 från Västra Canada skickades till området för att återställa freden.

Slaget som följde kom att kallas "The Battle of Batoche" och kom att bli Mestisernas sista strid som enad nation. De vita var överlägsna i allt, vapen, antal soldater, tom en kanonbåt hade ankrat upp på floden vid Batoche. Men det började bra för Mestiserna och Middleton de vitas befälhavare trodde tom att han förlorat slaget efter första dagen. Men efter 4 dars strider så förstod de flesta Mestiser att denna strid var förlorad.
Riel och Dumont flydde in i skogarna för att undvika tillfångatagande.

Slutet

Återigen gick flykten till Amerikanska sidan.
Men ett par dar efter striden vid Batoche så gav Louis Riel upp. Han ställdes inför rätta för högförräderi, med en möjlig dödsdom hängande över sig. Efter en kort rättegång fick Riel till slut tala:

En sjundedel av Manitobas land var garanterat för Mestiserna, låt då Mestiserna få en sjundedel av landet. Vad som är vårt bör också vara vårt. Det är svårt för en minoritet att göra sin stämma hörd.

Domaren läste därefter upp domen "hung by the neck until dead".
16 november 1885 hängdes Louis Riel i Regina.
Gabriel Dumont benådades och återvände hem. Turnerade ett tag med Buffalo Bills Wild West show.

Under rättegången av Riel arbetade Parlamentet med att förse Mestiserna landgarantier. 1887 hade man beviljat de flesta av landanspråken, vilka Riel så hårt hade kämpat och gett sitt liv för. Louis Riel en av Canadas mest märkliga frihetskämpar ligger begravd på St: Bonifacius kyrkogården i Winnipeg. Inte långt från platsen där hans älskade Red River och Assiniboine River bildar gemensam fåra på sin färd genom den Canadensiska prärien för att så småningom rinna ut i Winnipeg lake.

Copyright © HMCC 2002