Klädd som en tvättäkta cowboy lever han sitt eget liv i Lapplands
fjällvärd ripor och skriande fjällvråkar. Till vardags
arbetar emellertid Pancho Snöfall som trädgårdsmästare
på hotellet i Riksgränsen och det är där vi stämt
träff. I vestibulen närmar sig mycket riktig en karl med westernhatt
och skinnväst och hälsar välkommen på någon obestämbar
sydsvensk dialekt.
-Jag är född i Tomelilla men uppvuxen i Anderstorp under tonåren
förklarar Pancho senare. Vem är Pancho snöfall egentligen undrar
jag när vi strax därpå sätter oss i den fyrhjulsdrivna
terrängbilen för att åka högre upp på fjället
till Panchos eget boställe bland bergen.
- Jag har många färger på paletten. Det beror på att
jag aldrig försökt forma mig själv i vissa banor. Jag törs
släppa ut mig själv.
Rest kors och tvärs
Hur kommer det sig då att en man som mest verkar höra hemma på
en stekhet prärie har hamnat i Norrbottens fjällvärld?
-efter skolan och lumpen ville jag göra något med livet. Fast jag
visste inte riktigt vad. Jag hade träffat en tjej som åkte skidor
och under turistsäsongen for jag hit och kände att det här var
rätt plats.
Sedan dess har det blivit många resor kors och tvärs i världen.
På jakt efter orörd pudersnö och häftiga skidtävlingar
i freestyle ett slags avancerad akrobatisk skidåkning.
- Ända till 1985 då jag slog mig ner här på allvar konstaterar
pancho och parkerar bredvid några träbyggnader som bildar en liten
westernstad där på fjället med såväl saloon som galgbacke.
-Det är just naturen kraft och storslagenhet som faschinerar. Därför
drar Pancho ofta ut för att vandra, paddla kanot eller bara sova under
stjärnorna. Skidåkningen fyller honom också fortfarande med
glädje. Dessutom jagar och fiskar han men bara för matens skull. -Inte
som fritidsintresse poängterar Pancho som däremot varken drar sig
för bergsklättring eller mountainbiketurer i fjällbranterna.
- jag vill inte låta något oprövat gå mig förbi.
Ligga i blåbärsriset
Allra bästa tiden tycker han är nu på hösten. När
det är svalt och solen värmer. Jag kan bara lägga mig ner i blåbärsriset
titta upp mot himmelen och låta mig uppslukas av naturen, försöker
han förklara. För det mesta är han ensam på turerna, trots
att hans sen tretton år tillbaka delar livet med sambon Lo. Vi träffades
här 1985. Hon kom hit en månad och vikarierade i städet på
hotellet under en mellantid. Lo är nämligen konstnär fortsätter
han och ser både stolt och glad ut. På den vägen är det.
Lo eller Lovisa som hon egentligen heter blev kvar hos Pancho i Riksgränsen
och sedan 1994 har paret ett hus vid norska fjorden i Narvik knappa fem mil
härifrån. Där tycker de om att rusta upp gamla saker och att
pyssla i trädgården tillsammans. Så nu frodas blommorna bärbuskar
och till och med ett par äppelträd på Snöfalls tomt i Norge.
Men på semestrarna packar jag och Lo in militärtältet i Landroven
och drar norrut. Sedan lever vi under enkla förhållanden avslöjar
Pancho och skiner upp.Idag har Lo emellertid rest bort ensam. Förresten
är hon skygg för kameror tillägger Pancho och ler snett. Själv
har han blivit rätt van att vara i fokus. Under flera år har nämligen
filmaren Niklas Allestig följt honom och resultatet visades i TV i våras.
Syr kläder själv
En man som klär sig i lång oljerock och skinnnmockasiner är
förstås inte heller helt ovan vid att folk stirrar lite extra på
honom.
Från början när jag använde den här typen av kläder
hände det ofta att folk tittade konstigt och undrade om jag inte skulle
demaskera mig. Men jag bestämde mig snart för att skita i det för
jag trivs så här. Det här är jag konstaterar Pancho. Kläderna
syr han själv. - Redan när jag var liten lärde jag mig att sticka
och att virka. Så jag var rätt långt ifrån de andra småkillarna
i den åldern. På 80-talet tog sedan westernepoken form. -Vi var
några killar bland personalen som började smyga runt och panga i
korridorerna skrattar Pancho och siktar i luften med pekfingret. Det var också
då han fick sitt namn efter den mexicanska revolutionshjälten. Från
början hette han nämligen Pär Östlund. Det nya efternamnet
är hämtat från 1800-talets indianer som ofta fick sitt namn
från naturen. - Det tog flera år att komma på nåt, men
en dag när vi var ute med bilen sa Lo, " titta vilket vackert snöfall"
Där satt det, så hon tog det. Fan, tänkte jag det vill jag också
heta, säger Pancho som inte ville vara sämre.
Revolver saknar Lapplands egen cowboy inte heller, även om den inte är
alldeles äkta. Egentligen är det bara hästen som fattas. Pancho
har aldrig ångrat att han valt att gå sin egen väg- över
Riksgränsens karga fjällhedar. Många ögonblick är
oförglömliga. Som då han mitt i strängaste vintern med
snöskor tagit sig ut till en skogskoja och en rödräv plötsligt
smög fram bakom stugknuten.
- Den kom allt närmare, så jag började småsnacka lite
med den. Så började den bita i en buske bredvid mig. När den
var mindre än en meter från mig fick jag ögonkontakt med den.
Det blev fem, tio fantastiska minuter. Jag stod ute i skjortan men kunde inte
gå in berättar Pancho och ser fortfarande lycklig ut vid minnet.
Det är här uppe han vill leva. Över gränserna. Här
finns allt. Inte minst likasinnade männsikor, menar Pancho Snöfall.
Det är här i Sapmi, Sameland som min värld är. Lapplands
egen vildmarkscowboy tycker det är märkligt att inte fler väljer
att leva som han,- vi har ju bara ett enda liv på den här jorden
och det gäller ju att förverkliga det så gott det går.
Copyright © HMCC 2002