Den bäste kamrat någon någonsin haft!


" Framför mig ligger ett av åren gulnat brevkort med en massa gröna, röda och svart stämplar: Feldpostkarte, kriegsgefangenen-Sendung, Hilfs. Lazarett. I poststämpelns runda ring står Magdeburg 19, 7 17. Avsändaren är 1147 Sgt Kilburn. S "

Så börjar Harry Macfie sin första, och kanske i mångas ögon bästa bok, Wasawasa. Alla vet vi att Harry och Sam tillbringade många år tillsammans i Canada och Alaskas vidlmarker. Livet där i början av seklet var säkert mycket hårt och påfrestande för kamratskapen, desto viktigare var det därför att hålla ihop under sådana förhållanden. Det verkar som just Harry och Sam lyckades med den saken, att hålla ihop. Annars var det nog vanligare att man i jakten efter guld och rikedom lät girighet och misstänksamhet att ta överhand. Det har skrivits metervis om Harry Macfie under åren men nästan ingetint om Sam Kilburn som ändå var med, och spelade en viktig roll för Harry Macfies framtida berömmelse.

" Det är längesedan nu men jag ska i alla fall försöka berätta om Sam, den bäste vän och kamrat någon någonsin haft. Min kamrat för ett kvartsekel sedan, vid hundsläden under norrskensflammors dans i polarnätters köld, vid kanotpaddeln i skummande forsar, och över vida vildmarkssjöar i midnattssolens glans."

For auld lang syne

Sams släkt liksom Harrys var skottar och hade invandrat till Canada i slutet av 1800-talet. I trakterna runt Lake Muskoka ca 30 mil norr om Toronto, i ett litet samhälle kallat Windermere hade man slagit sig ner. Kusinerna drev ett jordbruk och Sam hade nog planer på att återvända dit efter sina äventyr.

Brevet som Harry fick den gången berättade att Sam levde och befanns sig i tysk krigsfångenskap och några år senare fick vi även veta att han frigivits och återvänt till Canada och Windermere. Vid ett tillfälle när Harry befanns sig i Vancouver letade han upp det lilla samhället och skickade ett telegram. Men innan han hunnit iväg så låg ett brev och väntade från Sam där han bad Harry "kom snart". Vad det betydde förstår vi när vi läser vidare.

" Där stod jag nu och såg ned i dalen som låg underbart vackert, omgärdat av stora lummiga sockerlönnar. Däar nere låg Sams lilla stuga i ett hav av rosor.
Dörren till stugan öppnades och Sam kom ut………….
Han hade åldrats min gamle vän. Vad han måste ha genomlevat och utstått mycket sedan vi skildes åt på Berings hav för tjugofem långa år sedan.
Med ett språng var han i mina armar, som du ser, sade Sam är det ej så mycket kvar av din gamle kamrat.
Han hade rätt. Stämman och glimten i ögat fanns kvar, men av hans präktiga fysik var för alltid borta. "

De båda kamraterna fick nu några härliga veckor tillsammans, vilket senare skulle visa sig var sista gången de sågs. Sam hade väntat med att döpa sin stuga till Harry kom, och man enades om namnet Wasawasa vilket bägge tyckte var ett passande namn på stugan.

" Den kvällen låg vi länge och rökte och pratade om allt som hänt sen vi skildes åt där uppe i Nordlandet då jag reste hem och han stannade kavar. Piporna glödde och in genom det öppna fönstret lyste en stor vit fullmåne. "

Farväl till Nordlandet

När Harry skrev Wasawasa så hade han nog inte tänkt att den skulle bli en sån succé och sen följas av ytterliggare 7 böcker. I boken så skildras åren i Canada och Alaska från början till slut och det är just därför vi hittar deras första och sista äventyr tillsammans i Wasawasa. Det hade varit hårda år med mycket slit, men också stunder oförglömliga för de bägge. Men som alltid när man är ute på en lång resa så kommer hemlängtan förr eller senare.

" Jag kunde inte värja mig för den gnagande hemlängtan som ökades allteftersom dagarna gingo och blev kortare. Det kändes som om jag fått nog av vildmarken under de år vi strävat och sökt de undangömda rikedomarna i den frusna marken under polcirkeln utan att nämnvärt lyckats."

Harry hade nog tänkt att Sam skulle följa med hem, men det verkade som hemlängtan inte träffat Sam på samma sätt.

" Res du hem ett slag. Jag stannar allt här ännu en tid så möter jag dig när du kommer tillbaka."

Nu vet vi hur det gick. Sam hade paddlat hem till stugan och arbetat vidare ett år på inmutningarna vid källorna till Fish River. Resultatet var föga värt ansträngningen. Han köpte några hundar till och drog med Royal som ledarhund uppför hela Yukon ända till Dawson city. Där levde han under flera år ständigt sökande efter guld. Den sista vintern tillbringade han i en koja vid något av tillflödena till Mackenzie River. En dag när han var ute med hela hundspannet för att forsla lera till en öppen spis, brast älven och släde och hundar hamnade i en vak. Sam hann kasta sig av släden och försökte rädda hundarna men strömmen tog dem alla utom Royal som kämpade för sitt liv vid iskanten. Isen brast under Sam som hamnade i vattnet samtidigt som han såg Royals huvud försvinna. Hur han kom upp på isen och i säkerhet var ett under. Förlusten av sitt kära hundspann var nog en bidragande orsak att han nästa vår begav sig till bebodda trakter. Kort därefter var han åter i Windermere hos sina släktingar. Även denna gång spelade ödet en viktig roll. Sam hade skrivit till Harry under sommaren 1914 att han tänkte komma till Sverige via en kort visit i England. Men under visiten i hemlandet bröt första världskriget ut och Sam tog genast värvning i sin hemstads regemente och drog ut i fält. Nästa gång Harry hörde från Sam var brevet från krigsfångenskapen i Magdeburg.
Dagarna gick och varje kväll gjorde Sam en stor stockeld utanför sin stuga där vännerna samlades för att höra de båda berätta sina minnen. En kort tid därefter fick Harry ett telegram där han ombads återvända till Vancouver, men tanken var att snart återvända till Windermere för en jaktexpedition inåt landet. Besöket i Vancouver tog längre tid än beräknat. En månad senare låg ett brev och väntade på hotellet i Toronto. Brevet var skrivet av Sams kusin Henry Longhurst, som talade om att Sam var död. En blodstörtning hade ändat hans liv. I brevet låg en ring besatt med några guldklimpar.

I ringen stod ingraverat: "For Auld lang syne North of 63"

"Under en liten kulle med ett enkelt träkors låg min vän då jag åter kom till Windermere…….de sista solstrålarna bröto igenom de stora lönnarnas blad kastade knippen som av renaste guld över hans lilla stuga Wasawasa."

Minnet lever än

Många år senare när Canadafebern slog till, och vi under en eftermiddag i Windermere förgäves försökte hitta både stugan och det vita lilla träkorset. Vi fann inte vad vi sökte, men det spelade ingen roll den gången. Jag hade gjort min pilgrimsfärd, också med en god vän. Vänner är viktigt att ha…..

För Harry Macfie var Sam Kilburn ….den bäste vän någon någonsin haft.

Epilog 

( Susan Goltz, Windermere, Canada)
"Det är verkligen en liten värld. Windermere är ett väldigt litet samhälle och därför nämndes det att du ringt och frågat om Sam Kilburn, Jag kunde inte tro mina öron. Sam Kilburn var min Farfars fars syskonbarn.
Men för att få alla detaljer rätt så tror jag att Mr Macfie har blandat ihop en del saker i sin bok.
Windermere är ett litet samhälle i provinsen Ontario Canada. Det ligger vid Lake Rosseau, inte Lake Windermere.
Jag är säker på att ni läst Wasawasa som jag har gjort. Vi har 3 kopior av den och alltid ivriga att hitta flera. Min farfars syster Rose var Sam Kilburns mor. Vi har inte lyckas hitta hans far än men vi fortsätter att leta. Sam hade också en bror vid namn Cecil och en syster Lizzie, samt 2 halvsyskon vilka vi inte har namnen på. I boken Wasawasa så beskrivs huset han byggde. Min fars syster och hennes man byggde till huset och gjorde det till sitt hem. Det finns fortfarande kvar och ni kan besöka det eftersom det ägs av familjen.
I boken nämns också Henry Longhurst, han var min farfar. Hans hus finns också kvar och min kusin äger det och driver det som Bed and Breakfast. Farmen som nämns i boken ägs av min man och jag och vi driver det fortfarande som en farm. Sam ligger begravd ca 4 miles från Windermere i en familjegrav bredvid mina farföräldrar Henry och Edith Longhurst. När vi besöker graven stannar vi alltid till vid Sams grav.
Jag förmodar att denna information är av intresse för Er och medlemmarna av Harry Macfie klubben. Jag skulle vilja veta mer om klubben, och också ha en lista av Harrys böcker, säskilt de som är översätta till engelska.

Kontakta mig gärna, eller någon av mina kusiner, om ni kommer till Canada, vi skulle bli glada att få visa Er huset och Sams grav, om ni inte kan komma över kan vi ta foton och skicka till Er.

Hälsningar
Susan Goltz."

Copyright © HMCC 2002