Windermere –98

av Bertil Wockatz

När Harry ett par år efter första världskrigets slut hade lyckats lokalisera Sam´s släktingars bostadsort,Windermere,Ontario, och därmed även Sam ,och fått det inbjudande -Come at once! var det tåg och ångbåt som gällde. När jag själv sommaren -98 letade mig dit var det med Greyhound. I den lilla staden Bracebridge ett par tre mil bort möttes jag av Susan Goltz ,Sam´s närmaste släkting, som vänligt hade inbjudit mig till Sam´s sista hemtrakter "om jag någonsin kom över."
Susan körde mig till ångbåtsbryggan där Harry steg iland 1924 för att träffa Sam för första gången på runt tjugo år - och för sista gången. Sam dog ju bara några veckor efter att Harry och han hade återförenats.
När jag stod på ångbåtskajen slog det mig att när Harry stod där för ungefär trekvarts sekel sedan kan jag tänka mig att han log ett igenkännandets leende åt platsen i sig trots att han aldrig tidigare varit där. Jämförelsen med hemorten är inte långsökt:

Badorter Windermere -Lyckorna.
Sekelskiftets besuttnas rekreationsorter nådda med järnväg eller en dags ångbåtresa från storstäderna Toronto respektive Göteborg. Liksom på Lyckorna traskar man ifrån ångbåtskajen upp längs en backe och kommer till societetshotellet. Visserligen är det kanadensiska byggt i annan arkitektur än vårt västsvenska men med samma "societetspark" runt ikring.
På andra sidan vägen ligger det numera nedlagda postkontoret/ affären, där postföreståndaren tog hand om Harry och visade honom tillrätta. Susan går förbi med mig och visar mig upp på en liten kulle bakom posten dit postmästaren förde Harry och pekade ut för honom var Sam´s lilla nybyggda stuga låg. Numera har lövträden vuxit sig för höga för att avslöja vad som ska visa sig fortfarande finnas där bortanför.
Något längre framåt vägen ligger numera affären/posten. Gamla mrs Taylor,vars barn har tagit över, var den som hade en aning om att någon viss Sam Kilburn bestämt skulle ha släktingar på trakten och som därmed hjälpte mig att finna spåren efter Sam. Hennes far var för övrigt den hjälpsamme postmästaren 1924.
Susan´s kusin har ett trevligt Bed and Breakfast, som varmt kan rekommenderas för andra pilgrimer, som ska besöka Wasawasa, och där tog jag in för de två dagar jag skulle stanna i Windermere. Avstånden i byn är ganska små. Jag strosade kring en del på egen hand och bekantade mig med trakten, men fick skjuts till den lilla lantsortskyrkogården, som låg några kilometer bort. Där under ett enkelt kors ligger Sgt. Sam Kilburn

"The best friend a man could ever get" om jag minns Harry´s citat någorlunda rätt.
Sergt Samuel Kilburn, East Yorkshire Batt. Born Nov 8th 1877. Died Sept 15 1924.

Det är alltså mer än 75 år sedan Sam dog endast 47 år gammal, aldrig helt återställd efter första världskrigets vedermödor med granatsplitter, bajonettstick och stridsgas.

"Poor Sam" sade Susan vid sin gamle släktings grav.

Wasawasa
En tur till Wasawasa stod härnäst på programmet. "Där låg Sam´s lilla stuga under de lummiga sockerlönnarna" Jag minns orden från inledningssidorna i boken när jag strosar över gräset bort mot stugan, son nu är utbyggd till ett större sommarhus. Men ena vinkeln av detta sommarhus känner jag lätt igen . Det är den ursprungliga stugan! Ett par av de småspröjsade fönstren vi sett Sam sitta under på bild i boken känner man lätt igen.

Hela stugan är nu det trevliga vardagsrummet i huset och man kan ana sig till att en hel del är oförändrat. Alla det gamla yttertakets vinklar ( se sid 15 1:a upplagan) syns inifrån rummet som alltså inte har platt innertak. "Någonstans här ",säger Susan,"ska det finnas ett signerat exemplar av boken, som Harry sände till Sam´s släktingar, som han träffade när han var här sommaren 1924." Susan och Barbara letade och letade i lådor och bokhyllor, på möjliga och omöjliga ställen. "Come on Sam! sade Susan."Give us a sign" Men ingen kommunikation i vertikal riktning ville uppstå. Men det var ändå en fin känsla att sitta i detta lilla hemtrevliga rum med sin öppna spis och panelade stockväggar och försöka känna av det vemod, men också djupa glädje de två vännerna kände vid den återförening som, även om den var kort och slutade abrupt, ändå på något sätt inramade deras gemenskap och vänskap.

Utanför stugan snokade jag efter något litet att få med sig som ett minne.En sten...? en fin träbit...? Barbara försvann in bland träden och kom tillbaka efter en liten stund. - Kan det här vara något? frågade hon och höll upp en liten sockerlönnplanta, som hon varsamt dragit upp ur marken.

Gamling med minnen
Efter en god middag samman med de två värdfamiljerna satt vi på verandan och pratade. En bil körde upp på gårdsplan och en av samhällets äldre, en ungdomlig 85-åring klev ur sin bruksbil, en Chrysler 54. Han hade ett hastigt ärende, som var kvickt avklarat och kom något nödbedd in för att "träffa någon som har kommit hit hela vägen från Sverige för att få reda på en del om en av våra gamla släktingar, som hette Sam Kilburn."

"Sam! Han lärde mig simma!" Sedan berättade gamle Norm Spitz om den spännande ,något exentriske mannen, som bodde i tält nere vid stranden i en talldunge.( Den lille pojkens reflektion:"A guy in a tent is really exiting!")

Ytterligare citat från Norm rörande Sam: -Han brukade tälta sommartid ända tills kylan kom på allvar. -Han hade plåtspisen (Yukon stove) utanför tältet. och sin .32-kalibriga Winchester hängde alltid på en spik på tältstången. Och när jag frågade varför svarade han "I´ll always hang it there if there´s a caribou coming...(!) -Han brukade ge sig ut till Welsley Island för att sätta harsnaror. -Tidigt på morgonen gick han ner till sjön och rakade sig och gjorde sig till. -Han brukade sjunga och hade röst som en mistlur, men han sjöng bra. -Han hade en äldre bror, som hette Nigel, men jag kunde inte uttala det utan sa Nidle...

Gamle Norm kom ihåg en hel del fastän det som sagt var mer än 75 år sedan Sam dog och när jag nästa dag åkte vidare kändes det på något vis som om Sam kanske ändå hade "given us a sign"...

PS 1 och 2:
Ett av HMCC´s fina mässingsmärken finns nu på rätt plats i Windermere.

Plantan från Wasawasa knåkades in i fuktig torv och böjdes försiktigt in i en tät plastpåse och har nu klarat ett och ett halvt år i det bohuslänska klimatet...

Bertil W.

Copyright © HMCC 2002