I Käringsjön
av Bitte Gustavsson
Lever drömmen om elen. Att äntligen får varmvatten wc, tvättmaskin och frys.
Kerstin och Per Roger kämpar med kylan snön- men kan konsten att njuta av livet
Västra Härjedalen 800 meter över havet. Vägen plogas fram till Käringsjövallen sedan är det åtta kilometer med skoter eller skidor. Så det är mer än halva året för dem som bor i Käringsjön
Det snöar den här dagen allt är vitt och svart. Det svarta är en gles skog av låga björkar och tallar där någon enstaka knotig torraka död sen flera hundra år sticker upp. Stället vi är på väg till betecknas som en ödemarksbosättning. Där bor ingen gammal ensling men väl en barnfamilj. Per – Roger Wiberg och hans sambo Kerstin Persson och tvååriga Kajsa. Per Roger har lite sameblod i ådrorna. Är fjärde generationen på gården. Arbetar med tillsyn av Rogens naturreservat. Kerstin är från Jämtland och kom till Rogen som stugvärd. Hon avslöjar att det var en båttur med Per Roger en stilla månskensnatt som fick henne att inse att hon skulle stanna, Med det första Kerstin säger är att vi kan väl ut och dricka kaffe.
Lyxen är lugnet
Ut det betyder till deras ”störrös” som är härjedalska för kokhus. Per Roger har byggt det av timmer från en mer än hundraårig lada. Över en öppen eld hängeren sotig kaffepanna. Det känns som att sitta ute. I störrös kokade man messmör och annat förr i tiden, säger Per Roger. Här tog man ochså in korna för mjölkning. Men nu har de dukat upp ett bord med fotogenlampa och stearinljus. Den stora läckerheten är hårt bröd med rom från röding storkornig och glimmande som guld. – Här sitter vi och har det skönt. Vi laddar batterierna till nästa turistsäsong säger Kerstin. Det är deras lyx i livet att själva bestämma över sin tid. När andra stressar sönder sig lever de i det stora lugnet
26 kilometer till tvättmaskin
-Det finns egentligen inte anledning att gå ur sängen förrän det börjar ljusna säger Per Roger. Då tänder vi fotogenlampor-för att spara på dieseln-och stearinljus och börjar dagen mjukt.
Vad är det jobbigaste med att bo så här ? – Att fara iväg med tvätten skulle jag bra gärna vilja slippa säger Kerstin. Vi tvättar mest hos svärmor i Tännäs dit är det 26 kilometer.
Kerstin vill öppna matservering
-Ute dass har jag växt upp med men det är värre att kuta ut när man är ensam hemma med småbarn – och så är det bristen på underhållsvärme, när vi är borta blir det utkylt. Ska vi bort mer än 2 dagar måste vattenslangen tömmas och vi får gå ner i källaren med alla krukväxter och annat som inte tål att frysa. – när dieselaggregatet går sönder suckar man ” inte nu igen” Men sedan får vi hit ett hyr verk. Drömmen om elen är gammal. Den fanns hos Tännäs sameby som var grannar här. Samebyn flyttade fram till moderna bekvämligheter 1955. Familjen Wiberg var den enda som blev kvar. Nu försöker de än en gång få elektricitet för Kerstin vill öppna matservering – med enklare rätter, men det ska finnas ren, älg och harr på men menyn. Det kräver rinnande vatten, frys och toaletter. Stuguthyrningen har de men det gäller att få ut lite mer av turismen.
Skidföre långt in i maj
-sommartid är det nog ett par tusen turister-från andra länder väldigt många av dem- som strömmar igenom här, säger Per Roger. I reservatet finns många sjöar som det finns på ett år. Vi har mängder av fin fisk som röding, öring och harr. Och fin kanoting, många mil av vattenleder.
-På vintern kan man åka skidor långt in i maj. Du kan fortsätta ända till treriksröset. Det är Per Roger som ser till att bestämmelser om eldning, båtar och annat följs i reservatet. Han vakar över dess flera hundra år gamla torrakor som skall behandlas med vördnad och inte huggas upp till kaffeved. – Det är friheten, säger han om skogen sjöarna och fjällen. Jag frågar Kerstin om det blir ensamt, hon tycker inte det. – När släkt och vänner kommer på besök stannar de i flera dagar och vi bara umgås. Kajsa behöver mer regelbunden kontakt med andra barn och det får hon på dagis i Tännäs tre dagar i veckan.
Farfar Pelle var en kraftkarl
I boningshuset ger kökspisen och kamin en behaglig värme. Det är lite trångt. Kerstin och Per Roger värmer inte upp hela huset. Någon julgran får inte plats, det får räcka med ett tallris.
På väggen hänger ett stort porträtt av Per Rogers farfar Pelle. Han var en kraftkarl som blev 98 år och han bröt väg drev jordbruk och gick som lantbrevbärare till fots eller på skidor.
Om honom berättar Per Roger drastiska historier som går ut på att bra karl hjälper sig själv, han sätter fast det halva fingret han huggit av till exempel. Farmor Elsa var inte dålig hon heller. När hon skulle opereras för blindtarmen fick hon åka skidor första biten – åtta timmar i djup blötsnö.
Det var ett under att hon överlevde sade doktorn. När det skymmer och snön faller tätare känns gestalter från förr förunderligt nära. Man kan till och med föreställa sig Käringen, hon som gav namn åt stället. Stor-Anna levde på 1600 talet. Hon hade ovanliga kroppskrafter. Hon bar en tunna fisk flera mil från fisket i Rogen. I dag lever vi nästan som folk i allmänhet här i Käringsjön säger Kerstin. Vi ser samma TV program som alla andra. Men det hänger inte upp sig på småsaker. Och uthålliga är det mer än de flesta. – Om vi bara fick veta att elektriciteten kommer om fem år skulle jag vara nöjd säger Kerstin. Då kan jag planera.
Idag har familjen El sen några år tillbaka,
( Vi tackar Bitte Gustavsson för att vi fått publicera artikeln på hmcc.se)