Kolar killar på vägen till evig ära och berömmelse

 

I år är det hundra år sedan Norge vann kapplöpningen till Sydpolen. Den 14 december 1911 satte Roald Amundsen den Norska flaggan på den geografiska Sydpolen. Nästa hundra år sedan startade en expedition som skulle omtalas med samma beundran som Amundsens bedrift.

10 män i varierande ålder även om de flesta var över medelålder, vilket gjorde bedriften ännu mer imponerande.

 

I detta land var det vinter året om, meterdjup snö kunde ligga i drivor ända in maj och även vissa somrar var mycket kalla i landet som vi i denna berättelse kan kalla Sverige. Domedags profeter hade i många år talat om att klimatet skulle kollapsa och att polerna skulle smälta, havsnivån stiga metervis. Men inte... det blev bara kallare och kallare med mer snö och skördar som slog fel, pensionärer som bröt både armar och ben, broddar blev hård valuta, snöspadarna tog slut, tågen strejkade, kärnkraftverken gick inte alls när alla som mest behövde dem, Det var i dessa tider som de hårda av hårdaste män formades på olika ställen i vårt karga land.

 

Redan 25 år tidigare hade ett mycket omtalat sällskap bildats som vi i denna berättelse kan kalla

HMCC. Då 1987, var detta en grupp män som Amundsen inte hade tvekat att ta med till Sydpolen. Sir Edmund Hillary hade inte tagit Tenzing till Everest, utan någon stor och stark vacker medlem av HMCC, Livingstone hade inte hälsat på Stanley utan på en medlem i HMCC osv. Så starka, modiga och vackra var dessa ynglingar som vid det tillfället kallades Hounorable members of Harry Macfie Canoe Club eller HMCC som vi kallar dem här.

 

Vad hände egentligen?........ Så här var det ( som Herman Lindquist säger när han ska lära svenska folket sin egen historia) Den ursprungliga gruppen som hade bildats runt vackra ideal, sunt leverne, god hälsa och existensiella värderingar stod inte att känna igen, Plötsligt insmög sig en känsla av förnöjdhet, högmod, de gamla värderingar var bara gamla, idealen glömdes bort, Fat and Happy kallas det visst i andra länder som inte kallas Sverige. Andra gudar började tillbedjas, nu gällde inte längre enkelhet och ideal utan Mammons ande hade förmörkat sinnet på många i HMCC, Prylar, grejor, saker, var plötsligt inne, Medlemmarna blev som tokiga, små tält fick kaminer, stora kaminer sattes i tält där ibland bara en medlem vistades, Saker och prylar blev avgörande och status. Kanoter och paddlar lämnade ibland inte biltaken på möten som mer blev en orgie i mat och prylfrossa. Till slut gick det inte längre.... HMCC höll på att gå under och kvävas av tonvis av utrustning till och med GPSen hade en egen GPS.

 

Det var i detta läge som två av de äldsta mest respekterade medlemmarna väckte idén om att ordna ett möte byggt återigen på kamratskap, umbäranden och framförallt enkelhet och kyla.

Finns ingen som är så kreativ och handlingskraftig som när man fryser. Kylan får dock inte gå för långt då infinner sig apati och värme och det är ett farligt tillstånd.  De två medlemmarna var Bengt ”Skörbjugg” Lindberg och Björn ”Kallbrand” Roos även kallad Rosen av de närmaste.

Hursomhelst så gick en uppmaning till samtliga i HMCC om att samlas 1 mil utanför Skinnskatteberg mitt i vintern långt ifrån filtar, fästmör och franska viner. Uppmaningen var enkel och kunde inte missförstås. Välkommen till Kolarbyn den 27 Januari i nådens år 2012.

 

Antingen är 90 procent av HMCC analfabeter eller också var det något som skrämde många.

 

Det är då ungefär samtidigt som 10 män startar sin resa genom landet vi kallar Sverige mitt i vintern där kärnkraftverken inte startar för att hålla uppe elpriset, där tågen varken klarar lövhalka eller snö, där alla som köpt miljöbilar ändå får sitta i kö för att politikerna har bestämt att fordonstrafik är äcklig,och där pensionärernas lårben går av som snatterpinnar på väg till bolaget.

 

Man skrapar ihop sina kära ägodelar, tar farväl till sina nära och kära och ger sig ut i polarnatten.

Ingen vet om man nånsin kommer att återses, men drömmen att åter trampa den Lakoniska vägen i HMCCs ursprungliga anda fungerar som ett drivande gift för dessa. Inget skitsnack bara det nödvändigast skall hädanefter yppas på våra läppar. Inga onödiga prylar ska hädanefter förmörka sinnet. Nu väntar många mil på snöskor.... och leden är inte trampad av varken indianerna från Falcon Lake eller fulla skoterförare. Från olika håll i landet går färden till den lilla skogsgläntan mitt i skogen precis som det var tänkt från början.

 

Dessa modiga beslutsamma män börjar ramla in vid kojorna under kvällen,

Det är ett brokigt gäng som hälsas välkomna av Skörbjugg och Kallbrand.. Knotiga nävar sträcks fram för att värmas vid den lilla enkla elden. Här är allt litet och enkelt. Kända ansikten och inte helt oväntade i Tommy ” Pastorn” Kallberg, Douglas ” Canadicken” Lumley, Bertil”Rektorn” Wockatz, Sven ”Professorn” Eriksson,  Mats” Chiefen” Rehnström, Roland” Tibro” Johansson, Anders” Doc” Klint och sist men inte minst Janne” Näver”Falebjörk. Man kan inte tro att just dessa hade klarat resan hit men de hade det mitt i vintern trots växthuseffekt och Eurokris, Efter att 10 man delat på en kanin blir det dags att se om sitt nattkvarter, Doc vill helst ligga ute under vår skapares  himmel men Kallbrand och Skörbjugg har andra tankar. Mitt ibland höga granar hittar vi urgamla kolarkojor från Järnåldern. Med tanke på hur lång tid det tar att få upp värmen i spisen så måste de vara från äldre Järnålder.

Doc verkar ändå nöjd och slår sig ihop med Tibro, Rektorn har 7 minus i sin grav ( förlåt) koja.

Pastorn och Chiefen tar in på Margaretha ( alla kojorna har nämligen namn i fruntimmersveckan)

Fan inte ens här slipper man kärringarna. Pastorn är nöjd för hans fru heter nämligen Maggan.

Tänk vad lite man egenligen behöver för att vara nöjd. Vi tänder även vår lilla spis och vecklar ut våra sovsäckar, dörren går inte att stänga och det är kolsvart därinne men det är äkta och enkelt  och det är syftet med hela helgen. Fötterna tappar känseln och jag kan inte känna tårna mer den helgen. Blir liksom aldrig riktigt varm.

 

Nu ringer vällingklockan och det är samling i det ännu kallare ” Storkojan” en jätte eld med samma verkningsgrad som en mindre masugn, problemet är att 95% av värmen går rakt upp i skorsten, Förbannat kallt om fötterna, Whiskyflaskorna kommer fram här finns inga andra bekvämligheter, ingen el, ingen WC, framför allt  ingen värme, bara stearinljus, kamratskap, glada skratt och väderingar byggda på hur det var förr i landet Sverige. När vi brydde oss om varandra, när sossar och kommunister ville vara röda, när högern gick hand i hand med företagen, och sög ut den lilla människan eller ” the small people” som Ericson chefen sa, när folkhemmet byggdes och inga brydde sig om varken pengar eller prylar. Kort sagt det var enkelt att vara människa, Efterkrigstidens alla barnkullar som bara ville gifta sig skaffa en egen bostad och skaffa familj, när det räckte med att ha en bil och en tandborste,

Titta bara på HMCC... tälten blev så stora att vi inte fick plats längre,

 

Gitarren kommer fram och några riktigt gamla kristna godingar spelas vilt, Ovan där och Pärleporten skrålas. Kallbrand och Skörbjugg tänder sina gruvlampor och börjar tillreda en hederlig gammal svensk husmanskost som visst kallas Paella i Gävle. Det är ändå så mörkt( och kallt) att de kan servera stekt bäver och ingen märker något. Hursomhelst allt sköljs ned med mera Maltwhisky. Vad är grejen med Maltwhisky egentligen, all whisky är väl gjord på malt ? Rektorn börjar vagga sin gamla men hårda kropp i takt med stormen som viner därute. Emellanåt springer vi och fyller på våra spisar i Emma, Margaretha, Johanna och va det alla kärringarna  hette? Efter 6 timmars eldande så är vi på plusidan. Sången har tystnat gitarren har inga strängar kvar, Maltwhisky som visst inte var singel utan något blended tjafs från Mackmyra enligt Näver Janne. Snarkningarna tar över, det är kväll i Kolarkojan, enkelheten och dagens strapatser har tagit ut sin rätt. Hur var det Dan Andersson sjöng ” då sova vi alla på granris tungt och drömma om bleka mör” jag vet i alla fall vem Pastorn drömde om.

 

Tänk vad kamratskap, glädje, hederliga värderingar och sunt leverne kan bygga ett nytt Sverige.

Där vänskap går före kvartalsresultat. Där vägar går före kultur, och där lättja inte längre accepteras i Harry Macfie Canoe Club,

 

 

Tack Skörbjugg och Kallbrand för några underbara dagar som det var tänkt från början............. när bara stearinljus, kamratskap, glada skratt och väderingar byggda på hur det var förr i landet Sverige. När vi brydde oss om varandra, när sossar och kommunister ville vara röda när högern gick hand i hand med företagen och sög ut den lilla människan eller ” the small people” som Ericson chefen sa, när folkhemmet byggdes och inga brydde sig om varken pengar eller prylar. Kort sagt det var enkelt att vara människa, Efterkrigstidens alla barnkullar som bara ville gifta sig skaffa en egen bostad och skaffa familj, när det räckte med att ha en bil och en tandborste.

 

” Chief”